Ca 04:00 ringde klockan på lördagsmorgonen och grabbarna började göra sig redo för dagens utmaning.
Kvart i 5 kom Johan, Emma och Sten och anslöt till Johan, Niclas och mig. Nervösa rullade vi mot Kalmar och starten på Ironman. Grabbarna gick och bytte om och sedan gick vi mot startområdet. När de gick ut på bryggan för att hoppa i vattnet intog vi damer fina supportersplatser.
6:55 gick starten för eliten och när startskottet för resterande gick hade vi svårt att hålla tårarna tillbaka.
Enligt alla fyra var detta den absolut värsta delen av loppet. Det som egentligen skulle vara den lättaste delen visade sig påverka både psykiskt och fysiskt mer än de någonsin kunde ana. Istället för för att bara förflytta sig 3860 meter blev det en fråga om liv och död. Det var något av det otäckaste som någon av dem varit med om. När Johan Kriivel fick se bubblor från dykarna och insåg varför de låg under simmarna, dvs för att plocka upp de som blir så hårt nedtryckta för att kunna ta sig upp för egen maskin, började paniken komma krypandes. Trots att de har väldigt bra tider alla fyra så hade de gjort av med betydligt mer energi än vad de egentligen hade råd med.
Bytet till cykel och resan över Ölandsbron gick bra, men sedan kom motvinden. Niclas klarade vinden bäst och var den som blev minst påverkad av den hårda cyklingen. Flera av proffsen hade redan brutit! När de kom in till Kalmar för att sedan ge sig ut norrut började det kännas i kroppen.
Växling från cykel till löpning gick bra men känslan i kroppen skilde sig ordentligt mellan männen. Niclas var den piggaste av dem och klarade maran utan att varken stanna eller gå. Rädslan för att få kramp samt att han räknat ut att han hade en chans att ta sig under 13 timmar hjälpte en hel del.
Sten såg lite sliten ut men sprang på och höll ett ganska högt tempo. Någon kortare paus kostade han dock på sig.
Johan Rooth hade lite känning i sitt knä och tog det därför ganska lugnt och gick en del på sista delen.
Johan Kriivel hade störst problem under löpningen och kramp i större delen av kroppen. Han försökte småjogga men musklerna knöt sig hela tiden. Kramplösande elektrolyt gjorde att han kunde promenera i hyfsat tempo men minsta lilla försök till att jogga gjorde att musklerna sa ifrån. Tanken att bryta fanns hela tiden i huvudet under de två första varven! Han var dessutom övertygad om att tiden inte skulle räcka till. När han kom ut på sista varvet och passerade 30 km kunde han dock räkna ut att det fanns en chans och att den chansen var ganska stor! På något sätt skulle han ta sig i mål inom 16 timmar. Därmed promenerade han 42 km. Han som inte ens tycker om att ta en promenad runt sjön.
I mål kom de, alla 4 till slut och denna otroliga resa fick det fantastiska slut som vi alla, både atleter och nära anhöriga, bara vågat hoppas på. Vi är otroligt stolta och själva har de nog inte ännu insett vad de presterat! Stor eloge till er, Johan, Johan, Niclas och Sten!
En dryg timme efter att Niclas gått i mål tog han sig upp på läktaren för att kunna heja in de övriga vännerna. Efter ett tag kände han att kroppen sa ifrån och han och Amanda gick ner från läktaren. När han satt där meddelade han Amanda att han måste till sjukvårdstältet för kroppen kändes konstig. Han hann att meddela att han skulle svimma men reste sig därefter för att sedan falla handlöst framåt. Amanda lyckades bromsa fallet något men en tand gick åt skogen och läppen fick sig en törn. Dottern fixade hjälp och det nästa han kommer ihåg är att en läkare frågade vad han hette och vem han var (för att kontrollera sinnesnärvaron). "Jag heter Niclas och jag är en IRONMAN!" Försök att skoja uppskattades inte av sjukvårdspersonalen... När de ville lägga honom på båren förklarade han att de måste ta honom till en toalett för att inte en olycka skulle ske. "Det är ingen fara. Bara släpp ut! Det finns folk här som tar hand om sånt!!" Men DÄR gick gränsen, inte en chans. Så det fick bli ett mindre hemligt besök på hemlighuset med dörren öppen för observation...
Även Johan och Johan fick ta sig in i sjukvårdstältet för att få hjälp med återhämtningen. Johan Rooth hade spytt flera gånger på maran och hade haft svårt att få i sig någon energi vilket gjorde att han var totalt utmattad efter målgång.
Efter några timmars vila, vätskeersättning, pizza, cola och värme var de i så pass gott skick att de kunde ta sig ut ur athlets garden och gå mot växligsområdet för att hämta ut cyklarna och åka hem.
På vägen dit möttes vi av ett fantastiskt fyrverkeri som blev ett perfekt slut på en underbar resa!
Fler bilder kommer inom kort...
